Det blir sådär som när jag stannar upp på trappan till mitt hus. Med huvudet vänt mot solen, jag blundar. Andas. Stannar i sekunden en evighet och känner både lycka och något vemod.
Det börjar snart gripa tag om mig riktigt ordentligt, att snart, snart är mitt år över här. Och förstås när det börjar bli som allra bäst. Jag känner mig uppskattad, mer sedd för den jag är och att jag smultit in här. Det tog en lång, längre tid än jag trodde för mig att trivas riktigt ordentligt här. Jag har alltid velat var här, men som en del av er kanske vet så var det lite svårt att passa in och bli sedd för den man här, på denna plats. USA är veöra rkligen annorlunda Väderstreck till vädersträck, stat från stat och stad från stad. Men jag trivs så här. Och jag börjar bli sådär lite rädd i hjärtat vad jag ska göra av mig när det faktiskt kommer den dagen jag lämnar dethär stället.
Kommentarer
Trackback
