Plötsligt blev ju intresserad att skriva här igen hejsan hoppsan! Det enda jag stör mig på är att jag är aningen klumpig när jag skriver, vilket jag märkte i förra inlägget med vissa för långa meningar och avsaknader av kommatecken. Owell, den där orken att renskriva- och läsa har aldrig varit min grej.
Klockan har slagit tio, så nu får tyvärr inte mina grannar lyssna till mitt jammande av Backstreet boys och Westlife. Denna vecka har varit jätteskön! Jag har inte drunknat i skolarbeten och måsten och känslan av att tredje kvällen i rad kunnat nåssa på i min lägenhet känns surrealistisk men väldans skön.
Jag minns förr att jag upplevde att jag skulle vilja skriva av mig på bloggen och uttrycka en massa knasiga tankar och funderingar, men på något sätt upplevde jag ändå att jag behövde hålla mig tillbaka. Jag vet faktiskt inte varför, men på något sätt tror jag att jag trodde jag behövde visa en fin yta för att jag var (och ännu är) kristen. Inte på det sättet att jag behövde försökte hävda eller visa mig bättre och heligare än någon annan, men att jag behövde come across som put together (förlåt för alla engelska uttryck, men USA förstörde mig) och att jag inte skulle missrepresentera min tro. Vilket är fel, egentligen. Okej , jag tycker man inte behöver häva ur sig vad som helst, men jag är verkligen inte put together och har några finare och högre tankar än någon annan, så därför tänker jag inte försöka få det att se finare ut än vad det är.
Jag hade en massa random tankar om vad jag skulle kunna skriva om i det här inlägget, men tycks komma till (hjärnhinnan. tills jag kom på att det inte finns någon sån, endast en hornhinna och den har inget med det här att göra) Så här får ni några bilder från min fagra ungdomstid i Amirika.
Äsch, kvaliteten på bidlerna är sådär. Men ändå, guurl vilken utstrålning jag hade! Underskatta aldrig vad ett år av en massa American food kan göra med en.
Jag har senaste tiden haft detta ämne, inte egentligen på mitt hjärta, men över mig. Det är över ett år sedan jag senaste skrev någonting på denna blogg och för alla (för säkert har jag ju så många läsare, hej mamma) som inte vet, studerar jag franska i Åbo. Det är helt underbart och j'adore nästan allt med studierna. Förutom en del. Den delen som pickat mig senaste tiden.
Jag tror att studera språk skiljer sig på ett helt annat sätt än de flesta ämena. Jag tror alla ämnen och vetenskaper har sina svårigheter och utmaningar men jag upplever att språk ändå skiljer sig lite extra. Det som är en så stor del av språkinlärning är att det krävs en massa mod, självförtroende och sårbarhet. Språk är en del av alla, i olika former, men alla berörs av det och språk är en del av en och ens identitet fast man tror det eller ej, därför blir det personligt och därför blir det jobbigare. Språkinlärning har ett nästintill hat-kärleksförhållande mig mig; vissa dagar kan jag hur mycket som helst och I know this stuff och jag kan conquer the world med mina språkkunskaper, medans andra dagar kan jag ingenting, inget flyter och man funderar på vad man överhuvudtaget tänkt med det här du kan ju entå it vaar na me ti bäre konn e spoåk.
Senaste veckan har jag upplevt en större tyngd över min språkinlärning vilket en underkänd presentation triggade igång. Jag blev på något sätt påmind om allt jag inte klarar, att jag inte klarat skriva en översättning utan att behöva skriva om den minst två gånger, att jag inte förstår en del av lektionen vilket de flesta klarar galant, att jag hör hur låg nivå mitt tal ännu har. Listan kan göras lång. Jag skulle vilja påstå att frustrationen och besvikelserna i att lära sig ett språk är procentuellt större än glädjeprocenten. Det jag iallafall vet att den där procenten glädje jag upplever är så pass mycket mer givande att man meddetsamma glömmer allt det dåliga, and hey, jag ringde just till Sonera och förklarade suomeksi att jag hädanefter vill ha mina räkningar per email, not bad not bad!
Såndär katt-terapi man skulle vilja ha ibland.
