My last blogpost
Okay, so I'm on an American keyboard so I'm just gonna write in English. It still doesn't feel like I'm leaving tomorrow so I'm actually doing pretty good. And now when I saw my dear mommy had made a welcome-home party for me on Wednesday I got pretty excited.
I have shifted so much about going home and not, emotionally. Right now I'm actually somewhat excited. And I AM excited to see all of you in Finland. Not so excited about leaving my second life here with all the people, food, memories, traditions and stuff.
This year has been amazing. I am so happy that I'm able to say that because I've for sure had moments where I haven't thought it has been amazing. I'm so happy I did this, for so many reasons. This will benefit me for the rest of my life, really. I'm so thankful for all what I've learned, all the friends I've made, all the chanses I've taken and yeah, everything. Now I'll come home and I have no clue how dramatic or undramatic it'll be. I'm for sure a whole lot more American and I hope I can maintain that side of me somewhat in Finland.
Thanks mum & dad, I'm so happy for all the support, love you!
Okay, now I got emotional, better stop here. Now I'm gonna have a last get-together with my friends and enjoy every minute of it!
See you all soon!
Love, Karolina
BIlder
Här kom en massa bilder från året.
Hej hörni.
Jaa, om exakt en vecka lyfter planet. Helt otroligt. Jag sitter så tom på ord för att förklara hur allt känns, är, kommer bli och allt vad som väntar.
Denna helg spenderades med typ 500 andra utbyteslever, före detta utbyteselever och blivande utbyteselever i Michigan på en konferens för oss. Som vanligt hade jag så arma roligt med mina distriktutbytisar och mina västkustvänner. Samtidigt visste jag hela tiden hur bitterljuv denhär helgen skulle vara. Idag sa jag hedå åt alla, sista gången jag ser dem, iallafall såhär, allihopa tillsammans. Det är inte bara att säga hejdå till människor man så lätt knyter band med som gör ont, utan att jag hela tiden påminns att min tid här är över. För det är den. Ett utbytesår är menat att vara ett år. Jag skulle inte kunna fortsätta leva i detta paradis, helt enkelt för att tiderna kommer ändras, mina vänner åker till college och livet måste gå vidare på något sätt. Jag har bara ingen aning riktigt nu hur.
Jag är inte samma Karolina som för ett år sen. Inte på så sätt att ni behöver vara orolig att mitt jag kommer vara försvunnet och inte kommer känna igen mig. Men på något annat sätt. När jag talar med er från Finland känner jag mig annorlunda, på något sätt jag inte kan förklara. Jag har ändrat min syn på människor, jag känner mig mer okej med att jag tycker si och så om en del saker fastän det känns som att jag borde tycka annat. Jag oroar mig inte för någon social situation som kan komma upp mera och jag har fått ta så många fler beslut under dethär året än tidigare. Jag har lärt mig att faktiskt tycka om sitt land och vilja representera det. Jag har lärt så otroligt mycket.
Jag har ingen aning om hur stor ''reverse'' (kommer inte på ordet på svenska) kulturchock jag kommer få nät jag kommer hem, större än när jag kom hit iallfall, kände knappt av den här. Iallafall, jag ser fram emot att se er alla, verkligen. Just nu ikväll dock, är jag bara lite skörare och det tar lite mera ont.
Jaa, om exakt en vecka lyfter planet. Helt otroligt. Jag sitter så tom på ord för att förklara hur allt känns, är, kommer bli och allt vad som väntar.
Denna helg spenderades med typ 500 andra utbyteslever, före detta utbyteselever och blivande utbyteselever i Michigan på en konferens för oss. Som vanligt hade jag så arma roligt med mina distriktutbytisar och mina västkustvänner. Samtidigt visste jag hela tiden hur bitterljuv denhär helgen skulle vara. Idag sa jag hedå åt alla, sista gången jag ser dem, iallafall såhär, allihopa tillsammans. Det är inte bara att säga hejdå till människor man så lätt knyter band med som gör ont, utan att jag hela tiden påminns att min tid här är över. För det är den. Ett utbytesår är menat att vara ett år. Jag skulle inte kunna fortsätta leva i detta paradis, helt enkelt för att tiderna kommer ändras, mina vänner åker till college och livet måste gå vidare på något sätt. Jag har bara ingen aning riktigt nu hur.
Jag är inte samma Karolina som för ett år sen. Inte på så sätt att ni behöver vara orolig att mitt jag kommer vara försvunnet och inte kommer känna igen mig. Men på något annat sätt. När jag talar med er från Finland känner jag mig annorlunda, på något sätt jag inte kan förklara. Jag har ändrat min syn på människor, jag känner mig mer okej med att jag tycker si och så om en del saker fastän det känns som att jag borde tycka annat. Jag oroar mig inte för någon social situation som kan komma upp mera och jag har fått ta så många fler beslut under dethär året än tidigare. Jag har lärt mig att faktiskt tycka om sitt land och vilja representera det. Jag har lärt så otroligt mycket.
Jag har ingen aning om hur stor ''reverse'' (kommer inte på ordet på svenska) kulturchock jag kommer få nät jag kommer hem, större än när jag kom hit iallfall, kände knappt av den här. Iallafall, jag ser fram emot att se er alla, verkligen. Just nu ikväll dock, är jag bara lite skörare och det tar lite mera ont.
Love, Karolina
