The rocks in our hands, preparing for flight

Ikväll är en kväll när:
 
Jag känner mig lite kluven, för USA-året börjar kännas så länge sedan och inte längre som att det var ens verklighet. Jag saknar det. Tiden stannade upp för ett år, jag levde i en speciell frihet, ständig spänning och förväntan.
  I USA kände jag mig mera ung. Då tyckte jag just att jag egentligen gått ut högstadiet, och nu är jag myndig, skulle egentligen varit student nästa år. Nu börjar saker och ting omkring mig sakteliga ändras. Bara det att mina bröder aldrig mer någonsin kommer att leva hemma på samma sätt som vi alltid gjort, känns av.
 I USA var jag utbyteselev. Det ordet väcker karaktär. Man 'var ''någonting''. Den fina titeln har jag inte längre.
  Jag lever i en sån krav(mer och mindre av mig själv)-Närpes-skola-jobb-fritidsaktiviter-bubbla. Jag gillar läget, det gör jag. Men ibland känns det som att USA-Karolina är så långt borta och jag låter inte henne bjuda till så mycket som jag borda låta henne göra.
  Jag hör hur andra planerar framtid, resor och nya spår i livet. För min del vet jag att jag kommer stå här i samma spår ett bra tag till. Tilika är det skönt, jag behöver en lång utandningspaus, samtidigt som jag känner mig delvis lite efter och liten. Min conquer-the-world tid är över, i allafall en tid framöver.
 
I en taxi, ensam, i Chicago. Jag vill tillbaka till den orubbligt självständiga stunden.

Kommentarer
Postat av: Mirjam

alltså e ji så tragiskt ti väx opp! plötsligt saknar ja att va utan körkort å få skjuts uviallt å häjla mitt liv som typ fjorton år. hahah
men e var no bra sedan å!

2014-11-10 @ 19:19:28
URL: http://kortochgott.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0