Hörni vet ni vad

Jag har ju aldrig fått nämt vad som är påväg att hända! Jestas..

Min älskade familj kommer att komma hit den 25:e! Jag är exalterad och det kommer bli så skönt att se dem, att ha någon att krama och peta på extra mycket. Att jag inte sett dem förutom genom en ruta, med hackande bild på sex månader och fyra dagar är ganska otroligt.
  Jag måste säga att hemlängtan inte har varit ett problem för mig. Det är klart om jag talat med dem eller någon av er, läst ett brev, kollat på gamla bilder och så, kan sakna det. Men det har som inte varit ett problem, alls. Vilket är otroligt bra, för det kan bli ett problem. Och grejjen är ju, jag älskar allt därhemma, så det känns alltid lite fel om någon här säger ''I bet you've missed everyone at home a lot''! Och jag är bara som att jonå, men int egentligen.Eller kanske saknat, men inte som längtat efter det så att jag inte kan tänka på något annat. Så jag är glad att jag inte lidit av hemsjuka iallafall!
  Hursomhavre, efter den obligatoriska djupa delen, vi skall till Chicago x2, träffa släktningar, basketbollmatch, shopping, middagar och ah, jag tycker som om att jag trivs så bra med dem!
 
 


Och annars, jag blir ju farligt, arton, myndiga, vuxna år om 26 dagar! Grymma tider. Alltså, helt ärligt, och det känns lite dumt, men jag får lite åldersångest ibland. Och de flesta skulle skippa året som sjuttonåring, men inte jag. Jag skulle nästan kunna vara sjutton ett år till. Jag antar att jag trodde mig själv lite annorlunda vid dethär laget i livet. Lixom ha livet lite mer på klart. Men ja, jag blen nu såhär och helt dåligt är det ju inte. Jaja, ung äro jag ännu.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0