karolinadansariregn

Idag är det långfredag, eller Good Friday här i Amerika, så kanske lite roligare? Kanske inte, påsk är faktiskt inte så märkvärdigt här. Man äter mest choklad (som de flesta andra högtider här hrmm). Jag har bakat iallfall och jag & min värdpappa har börjat laga Åländskt svartbröd som han älskade, han har aldrig bakat ett bröd förut men kul med lärjungar haha.
  Nu kom  jag in på en massa sidospår som vanligt. Jag tänkte skriva om att det har varit svårare att hålla sig nära Gud här. Jag har lätt blivit självcentrerad och hur jag skall få ut det mesta av allting. För dethär är ju mitt år? Iochförsig, men man får så mycket mer av att ge och jag kan bara ibland inse när allt är som det ska vara, få en smygande känsla av faktum att det finns mer. Jag menar, jag älskar det här, men somsagt blir man lätt självcentrerad och tankar på pengar, mat (ja, lite för mycket), hur jag skall få det så bra som möjligt tar lätt över. Vilket är ganska naturligt tror jag som utbyteselev. Men det finns mer. Så mycket av det också.
  De som varit utbyteselev säger att de allid ändrats på ett eller annat sätt, och jag börjar nog förstå att även jag, gjort det. Inte bara ''så-mycket-erfarenhet-mogen-person-med-så-mycket-perspektiv'', utan jag har på ett oförklarligt sätt accepterat att jag tycker si och så om vissa saker och att det är okej. Det här är oförklarligt eller oförståeligt för er (kanske även för mig) men kanske om ett halvår kan jag sätta orden på det.
  Såjeenoo