karolinadansariregn

Så nu var det den 31:a december. 2013 är det år som gått snabbast i hela mitt liv, och nu ska jag vara lite klyshéig som man faktiskt blir som utbyteselev:

-Ja, jag har växt som person.
-Ja, jag har fått se hur det är att börja på en plats med något helt nytt.
-Ja, jag har lärt mig mycket om mig själv.
-Ja, jag har fått ta mera beslut
Ja, jag har fått hantera saker på ett nytt sätt
-Nej, jag tror jag inte kommer vara helt samma Karolina, men inte på ett dåligt sätt eller att jag inte skulle vara     samma vän eller dotter

Året 2013 har ju gått ut en hel del på dethär med mitt utbyteseåret, fastän största delen av mitt utbytesår kommer att ske 2014. Men alla papper (tro mig, det är mycket) som ska fyllas i, all väntan på om det skulle bli av eller inte, alla funderingar på hur mitt liv här skulle se ut. Och efter att det var så mycket planering osv. med detta hela blev det som, svårt att förklara hur det kändes när det faktiskt kom till kritan. Det kändes inte sådär stort man kanske tordde när man satt på flyget eftersom man hade redan känt så mycket spänning, osäkerhet, förhoppningar och alltdetdär före och under en så lång tid.
  Att åka som utbyteselev känns som en stor sak, och det ÄR en stor sak. Jag tänker ju inte så ofta mera på att man ju börjar ett helt nytt liv på ett ställe man aldrig varit förut med människor man inte känner. Men jag är väldigt glad och det svåraste har nog varit att hitta sin plats här. För man har fokuserat så mycket på att vara utåtriktad, social så man vet inte hur man skall vara sig själv här, eller rättare sagt; vem man är här. För jag kan inte kommunicera eller uttrycka mig på samma sätt som hemma eftersom det är en ny kultur, människor förstår en annorlunda och fastän jag är bra på engelska så kan jag ju inte uttrycka mig på samma sätt som jag skulle kunna på svenska.
  Men jag är SÅ glad att jag har farit hit och det är NU jag känner att saker och ting börjar falla på plats. Jag kanske trodde det skulle gå fortare, särskilt om jag jämför mig med andra utbyteselever (man skall inte jämföra sig med andra #lessonlearned) Jag har fått ta mycket intiativ och pressa en själv lite mer än vad som är bekvämt. Här har det verkligen gällt vad att saker blir vad man gör dem av.
  Jag är så innerligt tacksam för livet därhemma och människorna och att det inte känns som att jag tappat er fastän jag inte talar så mycket med er. Men jag är så tacksam för denhär möjligheten, fastän det har varit lätt hela tiden så har jag ju lärt mig så mycket på så kort tid och dethär kommer nog lätt bli det bästa jag gjort. Och jag SÅ tacksam för denhär möhjligheten, för alla kan/får inte den. Så tack vare envishet, min fina familj och Gud är jag här. Tack.

 

Men ja, nu lute bilder från året: