karolinadansariregn

Jag har helt plötsligt så många djupa tankar, inte direkt om allt med USA skulle jag säga utan många andra.
  En sak. När man (iallafall jag och jag tror många andra) ser människor som far illa på något sätt, mår dåligt, har dåligt självförtroende osv. tänker jag ofta hur jag bara skulle vilja omfamna personen och  få personen att förstå hur värdefull hen är (ja, det är lättare att säga hen här, annars fattar jag inte poängen med hen) jag skulle bara vilja daska in i huvudet på  hen hur älskad och viktig hen är. Dock gör jag ju det sällan så konkret jag skulle vilja. ''Be the change you want to see''. (Jag antar lite mer frimodighet inte skulle skada här.) Men hursomhelst, det är en sak.
  Men varför gör man aldrig så mot sig själv? Jag tycker om mig själv, men jag tänker ju aldrig riktigt sådär som jag tänker om andra om mig själv. Jag tror det inte skulle skada. Jag tror inte risken för att det skulle bli för mycket av det inte är så stor, faktiskt.
  Att sluta straffa sig själv, att se på sig själv som en person som får ta plats, att förstå att man helt enkelt inte klickar med alla människor, att det är okej att inte vara alla till lags, att välja strider med omsorg men att faktiskt ta dem, att visa att man är besviken på någon annan på ett respektfullt sätt, att se på sig själv sådär fint som man gör med andra och att trivas i sin egens sällskap, för man kommer faktiskt leva hela livet med sig själv. För vet du, all detdär dåliga tror man mer eller mindre behöver finnas, men det behövs verkligen inte. Men vi bor på planeten jorden, så det är svårt att leva utanför den boxen dock. Man är den viktigaste personen i sitt liv, menar dock inte att andra människor är viktiga och kan att andra kan forma en själv på ett positivt sätt. Människor är JÄTTEVIKTIGA. Ingen människa är menad att leva ensam. Tror jag iallafall.
 Så ja. Krama er själva lite mer och förstå att du faktiskt inte är bara en i mängden. Kram ♥